Kattäventyret
Den lilla katten visste inte riktigt vad som hade hänt. Det hade varit en sådan konstig dag. Plötsligt hade det kommit jättemånga människor som alla ville klappa, och hålla, och vips satt han i en bur i en mullrande konstig sak. Och sen... Det blev som så rörigt! Människorna hade skrikit:
- Han SKA hete Rutger!!
- Men pucko! Det är ju en tjej ju! Och hon ska heta Saga, eftersom sagor är det bästa jag vet.
- Nej, Misse! MISSE!
- Rutger är tufft! Superhäftigt namn!
- Saga sa jag ju...
-MISSE!! MISSE!!
Usch! Skrikigt och dant var det, så när det plötsligt kom in kall skön höstluft var kissen ute på några sekunder.
Men det blev ändå inte bra! Det stora metallåbäket mullrade ännu värre på utsidan, så kattungen skyndade sig in under en stubbe. Och ett, tu, tre åkte den ut på den där låna, slingriga, hårda marken. Den där marken där massor av metallmonster åkte fram och tillbaka. Fort, fort. De inte bara lät hemskt, luktade dåligt gjorde de också! Nej, åt det hållet ville inte Rutger-Saga-Misse. Åt andra hållet alltså.
Det började bra med gräs och många intressanta lukter, men snart nog blev det läskigt. Det lät så konstigt. Olika djur-ljud... och vind... Skogen med höga tallar och barr på marken var allt nytt för kisseungen och för en liten, liten katt kändes det inte riktigt bra.
Just som metallmonstren började kännas som ett alternativ hördes någonting. Men vad var det? Det lät ju som en människa. Jaa! Även om människor är stora (och ibland håller fast) så betyder de också mat, och smek, och värme. Lillkissen skuttade mot ljudet.
Någonting fruktansvärt mötte katten runt hörnet! En människa stod framför ett dött djur. Ett enormt djur! Och djuret hade dött så nyss att blodet fortfarande rann längst kroppen ut på marken.
- Mjaooo!! Lät kisse utan att kunna hejda sig.
- Nej men var har vi här?! Hur har en sådan liten rackare tagit sig ut i jägarskogen? Tur att du är allt för liten för att misstas för en älg! Vore hemskt att råka skjuta en sådan sötnos. Komsi, komsi... kiss, kiss, kiss...
Den lilla katten var helt stel i kroppen. Människan var väldigt stor och luktade blod, men samtidigt lät rösten snäll. Precis när han bestämde sig för att springa iväg fick gubben tag på honom!
- Aj! Kattracka! Ger du dig till att klösas fast jag bara vill ta upp dig!
Innan lillmissen hann tänka en enda tanke satt han i ett nytt metallmonster. Ett som lät ännu värre och luktade stickigt av bensin.
- Mjaoo, mjaoo, pep han gång på gång.
- Lugna ner dig missen! Jag ska bara köra in dig till polisstationen i Katrineholm. Din familj har säkert redan anmält din rymning.
Kattungen visste inte vad ”polis” var för någonting, men han gillade inte den blodluktande gubben eller den bensinstinkande bilen. Nej, det här var helt enkelt ingenting bra!
Knappt hann jägaren få upp dörren innan kissen var nere på marken. Han hörde hur gubben ropade till av förvåning, men stannade inte för att titta utan rusade in under närmaste buske för att gömma sig. I tryggheten under busken kunde han se hur människan kliade sig i huvudet lite hjälplöst. Efter en liten stund försvann han in i metallmonstret och försvann. Skönt!
Det var inte förrän nu som kissen började känna hur trött han var. Två rymningar och massor med nya intryck! Inte undra på att kattungen var trött. Dessutom började han känna sig kall. Det hade börjat regna och om katter hade kunnat gråta skulle han ha gjort det. Alldeles ensam! Blöt, hungrig och borttappad!
Plötsligt fick Rutger-Saga-Misse syn på någonting. På andra sidan av den hårda marken där ett metallmonster mullrade fram då och då fanns det fönster. Det lyste så fint därinne. Det såg varmt ut. Snabbt kröp han fram ur sitt gömställe och kilade över gatan. Ååå... kisseungen tryckte nosen mot det kalla glaset. Vad var det där inne? Hm... två tanter, omgivna av massor med fyrkantiga, färgglada saker. Tanterna log och såg lika snälla ut som den människan som kattens mamma rådde om. Den tanten hade varit mjuk på rösten och bara tagit i kisseungen med lena händer.
Katten var så upptagen med att titta på tanterna inne i värmen att han inte såg att någon iakttog honom i sin tur. En pojke, Vilgot 4 år, på besök i biblioteket tillsammans med sin förskola stirrade på missen. Vilgot tycker inte det finns någonting bättre än djur, men hans snåla föräldrar vill aldrig ge honom något, men där! Där ute i regnet, alldeles ensam, sitter det en liten kattunge!! Det är ju nästan för bra för att vara sant! Medan bibliotekarietanterna plockar fram en hel korg full med sagofigurer drar sig Vilgot längre bort. Sakta avancerar han mot en hög bokhylla, och så snabbt (när fröknarna tittar bort) glider han bakom hyllan och börjar springa mot utgången. För Vilgot inser att nu gäller det att vara snabb! Fort ut! Fort, fort längst huset och sen, sen har han kattungen i famnen. Den lilla stackaren fryser så han skakar så Vilgot stoppar in den blöta lilla pälsbollen innanför tröjan och skyndar tillbaka in.
Först blev Rutger-Saga-Misse rädd för den lilla människan. Men ååå så varmt och skönt det blev. Den lilla människan luktade gott också. Gräs och mjölk och jord. För första gången på hela dagen kände sig misseungen trygg. Trygg och varm! Med den känslan strömmande genom kroppen somnade han bums.
Om Vilgot hade vetat hur lätt det var att gömma en katt hade han gjort det för länge sedan! Ingen hade märkt något! Inte bibliotekarietanterna, inte kompisarna, inte fröknarna och inte ens pappa hade fattat misstankar när det skulle gå hem.
Väl hemma blev det dock lite värre. Att äta middag och inte låtsas om att man har en kattunge innanför tröjan kunde bli svårt. Hm... Syrran Esters väska stod i hallen. Överst låg det en stickad tröja. Fort som ögat ordnade Vilgot en mysigt tröjbo nere i väskan och lade ner den sovande kattungen. Ha! Nu skulle middagen inte bli några problem.
- Vilgot! Du vet vad som gäller! Gå och tvätta händerna innan du sätter dig!
Samtidigt som Vilgot masar sig in på toaletten för att tvätta av sig dagens smuts, skuttar Ester och hennes bästis Agnes ut genom dörren. De har bråttom eftersom de ska med ett tåg, och eftersom Vilgot är på toan hinner han inte se att ESTER TAR SIN VÄSKAN MED SIG!!
När kattungen vaknar märker han först ett okänt ljud. Det liksom dunkar. Sen hör han två snabba ljusa röster. Eller är det tre?
- Hej Jerrie!!
- Hej!
- Är du här? Fatta att vi lyckas hamna på samma tåg alla tre! Wow!
Och där lämnar vi Rutger-Saga-Misse. På ett tåg på väg någon annanstans i Sörmland. Ska han hitta sin familj? Ska han hitta sitt syskon? Ja, hur ska det gå?!
Påhittat av BOOKworms-mini (Agnes, Ester & Jerrie), Katrineholm 30 september 2010
Rutger-Saga-Misse i Stallarholmen
Medan de glada rösterna pratade på så försökte Rusami (Rutger-Saga-Misse) hitta ut ur sin nya bur för där var så varmt och trångt. Ingen lade märke till att ett par spetsiga öron och gröna ögon dök upp ur väskan vid Esters fötter. Katten kunde inte begripa var han nu hade hamnat, det här var något mycket större än de vanliga metallmonstren men den lät inte lika mycket.
 |
| Illustration: Eva Bäckström |
- Det är lika bra att ligga kvar här en stund och se vad som händer, tänkte Rusami. Dom låter så snälla på rösterna jag får hoppas att de är det på riktigt också.
Katten la sig tillrätta på tröjan och lade en tass över sin nos och somnade igen.
– Sssssträngnäs nästa, avstigning på vänster sida i tågets färdriktning!
Rusami tvärvaknade och hoppade rakt upp ur väskan och landade på golvet när högtalarrösten ropade ut meddelandet. Alldeles yrvaken snubblade han fram medan han hörde ett gnisslande ljud och kände hur farkosten stannade med ett ryck. Han kände strax doften av frisk luft som han utan att tänka satte fart mot och innan Ester, Agnes och Jerrie hann förstå och göra något så var det lilla djuret ute ur tåget och på väg i full fart längs gatan.
Rusami hittade snabbt ett gömställe under en bänk där han kurade ihop sig och försökte sluta skaka men samtidigt hörde han hur farkosten bakom honom gav ifrån sig ett hemskt gnisslande och tutande som skar i öronen och han tog skydd på första bästa ställe, vilket visade sig vara ett grönt avlångt metallmonster.
Han gömde sig under en stol längst bak i det som du och jag vet är en buss. Efter ett tag steg en man ombord på bussen och satte sig på stolen under vilken kattungen låg gömd och när han klev upp i sätet råkade han oturligt nog trampa kattungen på svansen.
 |
illustration:
Elin Reining |
– Jaummm, väste Rusami högt men tänkte: – Musiga människoklumpeduns, akta dig för mina sylvassa klor!
Fast riktigt så modig som han lät var han inte, och nästa gång dörrarna öppnades med ett pysande hade bedövningen i svansen släppt och han skyndade nerför trappstegen ut bland fåglar och gräs och … åh luktar det inte fisk och friskt vatten. Det vattnades i munnen på Rusami, han hade inte fått något i magen på jättelänge. Hans nos var som en antenn och hela den lilla kattvarelsen var nu helt inställd på en saftig, mumsig, stinkande fisk. Han hade inte en tanke på metallmonstren som kom emot honom när han sprang över gatan. Och han hörde knappt hur bromsarna tjöt på den första bilen eller kraschandet när bilen bakom körde in i den första eller för den delen bildörrar som slogs upp och arga röster som ropade åt varandra.
Nej, vår lilla kissemiss visste inte alls vad den ställt till med utan sprang vidare mot den allt godare doften. Så hungrig var han att han inte brydde sig om att vara rädd längre. Han hoppade upp på fönsterblecket vid det hus där det luktade som allra smaskigast och krafsade med tassen på fönstret. När det öppnades så slank han snabbt in och hoppade ner på golvet.
– Åh, vilken liten skönhet som kommer på besök, det var en vänlig, djup röst som uttalade orden och en varm hand kliade honom under hakan. Undrar varför du var så ivrig att få komma in här. Du är väl inte sugen på en bit fisk så säg?
Medan mannen pratade och kelade så kom en kvinna fram till dem och hon höll något alldeles ljuvligt i sin hand. En glimmande rödaktige abborre som fortfarande luktade sjövatten, en delikatess.
 |
illustration: Evelina Johansson |
Rusami kunde knappt vänta tills fisken låg framför hans tassar, men då satte han ena tassen på den och lät sig väl smaka.
Medan Rusami åt så pratade människorna med varandra.
– Jag känner inte igen den här katten, har aldrig sett den här i Stallarholmen och hit till vår fiskbutik brukar ju alla ortens katter komma förbi någon gång för att få sig en godbit, sa kvinnan bekymrat.
– En sån här liten kattunge ska inte springa ute alldeles själv, sa mannen med dom mjuka händerna. Vi får nog ta och hjälpa honom att hitta hem.
Mannen plockade fram en korg med lock och ställde ner bredvid katten som satt och slickade sig om mungiporna efter skrovmålet. Rusami öppnade lojt ögonen, fick syn på korgen och blev genast på sin vakt. Med ett språng var han uppe i fönsteröppningen och nere på marken utanför huset. När han närmade sig vägen igen såg han blåljus som blinkade och flera människor som stod och pratade. Han slank snabbt förbi och fortsatte längs vägen. Flera metallmonster hade stannat och det var svårt för andra monster att ta sig förbi så det var mycket tutande och ropande. Men strax fick Rusami syn på några figurer som han kände igen och som tog sig fram mellan bilarna. Det var några islandshästar med ryttare som kom töltande längs vägen och just när dom klev ut på bron över vattnet så klängde sig Rusami fast i svansen på den sista hästen och borrade in sig bland hårstråna så att han inte syntes. Det luktade hemma, han kände igen lukten från det ställe där han varit med sin kattmamma och det fick honom att slappna av en stund.
När hästen stannade kunde Rusami höra massor av människor som pratade och skrattade. Han kikade försiktigt fram ur svansen och fick se hus gjorda av tyg och bord med fullt med saker på och öppna eldar där människor stod med pinnar och han kände lukten av kött. Människorna var konstigt klädda i lösa kläder, långa kjolar och säckiga byxor och med vassa metallgrejer hängande runt midjan. På huvudet hade en del en mössa med horn på.
– Var har jag nu hamnat? tänkte Rusami. Är jag bland djur eller människor? Nu börjar jag tröttna på alla äventyr och att springa omkring och vara rädd för allt nytt.
 |
illustration: Axel Leksell |
Rusami klättrade ner längs hästens svans och tog ett skutt ner på marken. Istället för att smyga omkring och försöka gömma sig gick han nu rakt fram och brydde sig inte om att alla såg honom och det var heller ingen som brydde sig om honom för alla gick och tittade sig omkring på alla saker på borden och i tyghusen. Han gick förbi en plats där några människor stod på en upphöjning och pratade och rörde på sig medan det satt en grupp nedanför upphöjningen och klappade i händerna och skrattade. Du och jag skulle vetat att det var en teaterföreställning men Rusami tyckte det såg ganska konstigt ut. Han började bli sömnig efter allt som hade hänt och tittade sig omkring för att hitta en bra viloplats lite avsides från allt folk som sprang omkring. Snart snusade han rofullt på en varm och solig plats.
– Men lilla kattracka, varför ligger du här under Vikingafestivalens specialskelett, hittar du ingen trevligare plats att sova på. Jag ska visa dig ett bättre ställe. Kom, kom kissemiss! Fortfarande halvsovande märkte Rusami hur ett par varsamma händer lyfte upp honom i famnen och bar iväg med honom. Han borrade in nosen i ett grovt tyg och låg där med ögonen halvöppna. Människan hade på sig en lös skjorta och ett par byxor med ett bälte runt där det hängde något långt som blänkte och såg lite farligt ut och på huvudet hade han sånna där mösshorn. Men Rusami orkade inte oroa sig längre han fick lov att lita på den här varelsen.
Människan som hette Otto klev ombord på en gungande sak som låg ute i vattnet – en båt. Men den såg inte ut som de vanliga båtar man brukar se på Mälaren, nej den här hade ett otäckt gapande drakhuvud i fören och en ihoprullade svans i aktern.
Otto satte ner kattungen på båtdäcket och gick iväg mumlande något om mjölk. Rusami kände lukten av en kattkompis nästan samtidigt som en svart katt med en vit prick i pannan kom fram till honom.
– Mjauuu hej lille kompis, välkommen ombord! Jag är Geir och jag är vikingakatt. Vem är du?
 |
illustration: Natalie Fungdal |
– Jag är Rusami. Din människa tog med mig hit.
– Det är Otto, han är snäll. Jag brukar få fisk och mjölk av honom. Titta, nu kommer han nog med mjölk, sa Geir och strök sig jamande kring Ottos ben.
Medan Otto satte ner skålen med mjölk till katterna så sa han:
– Nu mina vänner ska vi åka hem. Vikingafestivalen får klara sig utan oss för vi har lång väg att segla.
 |
illustration: Sebastian Alanen |
Otto hissade stora vita lakan på båten och så gled dom ut på vattnet. Och det var så det kom sig att vår lilla kattunge fick bli vikingaskeppskatt tillsammans med Geir. Han trivdes bra och vande sig snart vid gungandet. Det blev några sköna dagar då han kunde sova, äta och leka med Geir och Otto. Efter ett par nätter så fick han en morgon se att båten åkte in mot land. Geir som stod bredvid honom sa:
– Skönt, nu är snart resan slut och vi är hemma i …
Påhittat av: Oskar Janicik, Martin Jarl, Izabelle Wänqvist, Kristoffer Seidel, Louise Karlsson. Illustratörer och författare är medlemmar i Stallarholmens BOOKworms.
Stallarholmen 10 november 2010
Rusami i Strängnäs
Vart är hon? Det här stället känner hon igen, har hon varit här förut?
- Strängnäs station! Ropas det ur högtalarna
Det är fullt av liv och rörelse, mängder med människor och sådanadär metallådor som människorna fraktas i. Hon ser bussen åka iväg. Rusami känner sig rädd och vilse. Hon tittar sig omkring och får syn på en hund. Hunden börjar sniffa i luften och upptäcker Rusami nästan genast. Hunden skäller och börjar jaga Rusami som flyr undan så snabbt hon kan.
Ritad av: Edit Engqvist
Hon springer och springer och kastar sig in genom dörrarna på ett stort hus. Det är domkyrkan hon har hamnat i. Eftersom det är öppet hus stod dörrarna på vid gavel. Hon springer fram och klättrar upp på en staty. Puh! Det verkar som om hon lyckats komma ifrån den elaka hunden. I kyrkan står mängder med folk. De har fått syn på Rusami och tittar på henne. Hon är jätterädd.
Ritad av: Saga Bäckström
- Mjaooo!
Prästen i kyrkan har också sett Rusami. Han går fram till katten och plockar ner henne. Några av besökarna klappar Rusami medan prästen bär ut henne ur kyrkan.
- Sådär ja, säger prästen. Nu får du springa hem igen.
Rusami börjar sakta gå därifrån. Efter en liten stund möter hon en gubbe. Gubben som är rädd för katten blir inte alls glad av att se Rusami.
- Försvinn kattskrälle! Ropar han och kastar vattnet, som han har i en flaska, rakt på Rusami!
Ritad av: Edit Engqvist
Stackars Rusami springer iväg igen, finns det ingenstans som är säkert? Hon ser en väska och kastar sig in i den. Hon känner att någon plockar upp den men vågar inte titta ut. Snart känner hon att det börjar röra på sig, hon hör ett konstigt brummande ljud. Rusami har hamnat i en bil som kör iväg. Efter en stund stannar bilen. Katten vågar då klättra fram igen. Människan som äger väskan får syn på Rusami och lyfter upp henne.
- Hej lilla katt, vart kommer du ifrån? Frågar hon.
Kvinnan, som tycker om katter, letar efter något att ge henne och hittar tillslut en kaka i fickan. Rusami tycker om kakan och vill ha en till men kvinnan hittar inte flera och släpper tillslut ner Rusami på marken igen. Rusami ser då ett STORT monster med snurrande vingar. Den fångar henne! Hon åker upp i luften och i panik hoppar hon ner igen. Rusami springer därifrån så snabbt hon kan. När hon tillslut vågar stanna skakar hon av rädsla i hela kroppen.
Ritade av: Hanna Jörgensen, Edit Engqvist och Hayat Yusuf
- Stackars katt!
Någon plockar upp henne men så snart som Rusami ser att hon håller på att bli buren ombord på en båt slinker hon ur händerna på människan. Hon hoppar ner på däck och klättrar uppför masten, människan försöker hindra henne men hinner inte. Rusami hoppar ur båten och landar på bryggan. Eftersom hon hatar vatten vill hon inte vara i närheten av det. Hon vill långt därifrån. Det måste finnas någonstans hon kan gömma sig.
Ritad av: Amanda Sigurbjörnsson
Rusami ser ett stort hus och springer emot det. Precis när hon kommer fram öppnas dörren, vilken tur! Några människor kommer ut ur huset och då passar katten på att smita in. Det finns jättestora fönster där och genom dem ser Rusami båten hon precis sprungit ifrån. Hon springer längre in i huset och gömmer sig i en bokhylla. Utanför hör hon hur några hundar skäller. Rusami som fortfarande är uppskrämd blir så rädd att hon kissar på sig. En liten flicka som är inne på biblioteket hittar katten i hyllan när hon letar efter en bok. Hon ser att katten är rädd och försöker trösta den.
Ritade av: Dania Miran och Sebastian Steensland
- Så ja lilla kissen, var inte rädd.
Hon klappar henne försiktigt och lyfter sedan upp henne i famnen. Flickan tänker gå ut med katten och visa den för sina vänner. När hon nästan är ute träffar hon på flera andra barn som vill klappa katten. Det är en BOOKwormsgrupp som precis ska lämna biblioteket. En bibliotekarie som får syn på dem går fram till barnen och ber dem släppa ut katten. Rusami tycker om barnen, det är skönt att bli klappad när man är rädd. Flickan släpper ner katten på gräset utanför biblioteket och Rusami börjar sakta gå därifrån.
Ritad av: Kani Miran
Då får hon syn på en annan katt, en vuxen katt. Kanske den kan hjälpa henne? Men innan Rusami hunnit säga något fräser den andra katten åt henne. Det här var visst den andra kattens revir. När den vuxna katten dessutom börjar gå mot Rusami springer hon iväg.
Hon vill INTE bli jagad mer idag. Rusami bestämmer sig för att klättra upp i ett träd, det har varit alldeles för farligt på marken idag. När hon har suttit där i en timme börjar hon bli rädd igen. Hur ska hon komma ner?
Ritad av: Edit Engqvist
Hon jamar högt en lång stund. En gammal dam som går förbi ser katten i trädet. Hon blir orolig för den stackars katten och ringer brandkåren så att de ska kunna lyfta ner Rusami. Efter en stund kommer en stor röd bil och parkerar nedanför trädet. Rusami tycker det är otäckt med de där stora metallådorna men mannen som kommer upp för stegen verkar snäll. Han lyfter försiktigt ner Rusami och bär bort henne till bilen. Brandmannen virar en filt runt Rusami och lägger henne i en bur. Han kan se att hon inte har något halsband så han vet inte vart Rusami bor.
- Vart ska du lämna katten? Undrar en av brandmännen.
- Jag tar med henne till ett bra katthärbärge där jag bor. Svarar brandmannen som precis räddat Rusami.
Än en gång åker den lilla katten iväg, vart är hon nu på väg?
Berättelsen påhittad och illustrerad av: Wilma Löfgen, Elin Levin, Victor Hagenborg, Hayat Ysuf, Edit Engqvist, Hanna Jörgensen, Saga Bäckström, Amanda Sigurbjörnsson, Dania Miran, Kani Miran och Sebastian Steensland.
